måndag 25 januari 2010

Dina första timmar.


Du kom ut i blod och skrik. Ett försiktigt första skrik. Genast upp på din strålande mamma. Då just då var det bara vi. Navelsträngen fick sekundens bästa pappa klippa av. Bort från din mammas mage. Då fick jag vara med känna och lukta på dig. Vi fick 20 min en evighet som gick så fort tillsammans. Sent fick verkligheten fotfäste . Mamma på operation, världens bästa mamma. Då fick jag kontakten. Du låg på mitt bröst i min famn i timmar. Själv bara du och jag. Oftast är det du och jag. De kramarna,ögonen,lukten,ljuden är för alltid på i mitt huvud. Världens bästa film om och om igen.Det är den filmen som tar mig igenom veckorna nu när du är med Mamma. Ta dina steg du fröken, men du kan aldrig springa ifrån mig. Simma om du vill men kommer alltid simma ifatt dig.Göm dig och busa för alltid. Jag kommer att leta tills jag finner dig. Du är min min min.


Fy satan vad jobbigt det kan vara att vara ifrån sitt barn

2 kommentarer:

Jenny sa...

Vad fint du skriver!!!
Jag känner verkligen dina ord. Nu när man har fått barn själv så förstår man kärleken du känner!
Lovely!!

Mariana sa...

så är det verkligen!