ångest

Har en krypande ångest i kroppen för allt runt omkring.
Tycker det händer lite väl jobbiga saker med mina nära och kära.
Sen är alkoholen en bov inte mitt eget drickande faktiskt.
Men vissa andras och synen på vårt drickande.
Känns som om många av våra problem nu eskalerar med drickandet som bakgrund.
Jag vill inte vara med om det, inte stå för det.
Alla kan ha perioder när man dricker för mycket, bara inte perioderna blir år ut och år in.
Känner mig ledsen och trött. Bara av att tänka på att gå ut på lördag innebär ångest.
Då ska man nog inte gå ut eller hur?

Vet redan innan att jag kommer tycka vissa bli jobbig och surrig redan innan.
Någon säger för mycket mm.
Orkar inte.
Sen K och framför allt Maria öppnat ögonen lite för mig.
Vill att vårat liv skulle vara lite mer likt K.
Men vet inte vad du vill?
Sen har du inte tid och kanske tänker du inte alls som mig.
Jag tänker på dig ofta...